thebitterend

Jag känner hur nostalgin rycker i hela kroppen.
Där jag stod fastbunden i lera framför oranga scenen, där jag återfann min existens och vågade hoppas igen.
Du var inte närvarande och jag minns att det inte gjorde någonting.
Nu när tiden återigen har hunnit ikapp förstår jag att det inte var mitt fel.
Det är så enkelt, ibland är det bara så.
Jag förstår att det samlas tårar i dina tårkanaler, för det var vackert.
Sammtidigt som all skönhet tog över bildades en ful baksida.
Jag ska aldrig gräva upp den döda hunden, den ligger begravd under den söndermalda leran.

Så kan vi klappa i takt, så klappar vi perfekt och säger: here we go again!
Sen kan vi rygga tillbaka och ignorera att vi någonsin kännt varandra igen.




För visst var det vackert?

Dagens låt : Nephew - 077 Is also gonna die